SISTABETTET │ Det nya livspusslet │

EN DEL ÄR FÖR DUMMA FÖR ATT HA ÅNGEST. DET ÄR SMART.

[28 december 2011]

Julen var fin, som den alltid är i sällskap av min varma fina familj, och min mammas sällsynt goda mat. 

Tomten kom och gav paket. Mest till Ida.

"Jag älskar Tomten" sa hon. Gav honom en kram sa med stora ögon "många paket".

Tillbaka i Göteborg kom vi idag, här det inte är lika varmt och fullt av folk, inte lika ombonat, något kalare och mindre mat i kylen.

Men det är vårt.

Och vi gör det fint och varmt, bara vi tre.

De sista dagarna innan årets slut kommer fyllas av ledighet, mat och närhet. Dessutom lite planering inför nyårsfesten som åter igen hålls oss, detta år med en ännu bättre meny som jag just nu planerar.

Mat är jag bra på att planera, och lite för bra på att äta för mycket av. 

Alldeles för mycket.

Det är samma sak varje år.

Det slutar med att jag är tjock och go som en julegris, med ångest som en fyllegubbe.

Jag måste helt enkelt låta min bloggs namn komma till sin rätt någon gång. Jag har alldeles för många gånger tagit det sista bettet.

Efter nyår gäller helt andra regler för mig,

då är det allvar.

Då åker löparskorna på och onyttgiheterna ut.

Och i sällskap av mina vänner, Batman och Robin, bland andra.

Fotot: Petter Johansson

[19 december 2011]

Jag får ångest om jag inte lagar mat. Om jag hela helgen serverar hämtmat. Inget fel idet i och för sig, men det känns som om man är en bättre mamma om man lagar redig mat. Det gjorde jag i går, och oftast gör jag det. Men när man har haft mycket att göra hela veckan och dessutom varit på galej med tjejkompisarna, vill jag vila på helgen, då blir det lätt thai, indonesiskt eller pizza.

Men igår blev det Slottsstek, min favorit, direkt efter jukfil och hos vänner åkte vi hem till en puttrande härlig stek.

Då får jag inre ro.

Att jag står där som en husfru och vispar i såsen dämpar alla stresshormoner som finns. Att äta middag tillsammans med familjen med vuxenmat som brysselkål och med levande ljus är som medicin för själen.

I veckan ska jag göra egen snaps och egen sill att ta med hem till mamma och pappa till jul,
det är också smått ljuvligt på något vis.

[1 december 2011]

Decembers första dag, dagen då julkalendern åter kom in i mitt liv. Har man en 2-åring som vill se på Bolibompa varje morgon innebär det också att julkalendern kommer vara en del av mina morgonrutiner. Inte mig emot, det är skönt att hon underhålls den halvtimmen jag behöver för att fixa mig hyfsat respektabel för jobbet.

Samtidigt är det faktiskt väldigt mysigt. Jag är en riktig jul-mysasre.

Men är inte årets julkalender lite mörk?

En del kommentarer på bilden i veckans tidigare inlägg bjöd helt enkelt in till ytterligare en Jan Stenmark. Ni som inte känner till hans humor och illustrationer. Förkovra er!

Jag fullkomligt älskar han bitande skämt, svarta och poänglösa humor.

[29 november]

Jag vet inte hur jag sover, eller om det beror på om man är snygg eller inte. Jag fokuser mest på att försöka sova över huvud taget. Mitt problem är att jag aldrig går och lägger mig, och när jag gör det, kan jag inte sluta Wordfeuda:a eller lägga ner boken. Just nu läser jag den femte boken av sex i serien om Cromangonkvinnan Ayla. Den serien som många kallar tantsnusk, inte helt ovederhäftigt, men heller inte riktigt sant.

Sova snyggt, det är en lyx.

[14 november 2011]

Efter en ganska stressande vecka avslutades den igår med en söndagsmiddag hos oss. En middag som faktist Fredrik slängde ihop, och som dessutom smakade underbart. Vi kvinnfolk på söndagsmiddagen var en aning trötta och sega efter kvällen innan då det var barnfritt och mänfritt hos Anna,  toppat med bubbel och snittar, dessutom avslutades kvällen med nattamat i taxin hem.

Nattamat brukar innefatta att det blev ganska sent, men som vanligt var det fantastiskt mycket trevligare på förfesten än på nattklubben. Jag tycker verkligen inte att det är lika roligt längre, speciellt förvånad är jag inte heller, men med risk för att låta tråkig så är det helt enkelt så. 

Det kan vara stället vi valde, eller männniskorna, eller volymen som gjorde att man inte hörde sina egna tankar. Jag vet inte, det jag vet är att det är att jag säger nej tack till nattklubb ett bra tag framöver. Vi ska hålla oss till shyssta ställen med bra käk, bra vin och musikvolymer som gör att man kan höra vad människan bredvid säger. Det är mycket mer värt.

Bonus på allt är att jag fick sova fram till elva dagen efter, och han, min kärlek, fixar utöver söndagsmiddagen även lunch. Jag har verkligen väldens bästa kille.

Tur för mig att jag hade köpt en perfekt farsdag present till honom från Ida, annars hade jag legat risigt till. 

Älkar di pappa, sa Ida när hon gav presenten, så sött att jag nästan tuppade av.









 

[6 november 2011]

[1 november 2011]

Dagis stängt i två dagar innebär en hel del omstrukturering. I varje fall om båda två föräldrarna har saftiga leveranser eller mycket att göra. Vi löste det med att lösa av varandra, jag jobbar förmiddagar och är mamma på eftermiddagarna och Fredrik tvärtom, fast pappa.

Jättebra!

Förutom då, ett besök på ett slott dit en potentiell kund ska flytta och min närvaro krävdes under visning och rundvandring för att kunna göra ett konceptförslag och offert.

Inget att göra, bara till att packa in Ida, ritningar kamera och annan nödvändig teknik i bilen.

Hon var som en dröm min dotter, tog i hand och sa artigt ”hej” och ”roligt slott”.  Om någon sa att hon hade en fin klänning eller fint hår, som brukar vara det vanligaste, sa hon helt krasst ”Ja. Fin”. Ibland efterföljandes av en liten magvisning för att visa att även hon har en navel. Eller är hon kanske bara varm vad vet jag, hon gillar sin mage i alla fall.

Underbar.

Slottet – Ja, vad ska man säga. Slott liksom.

Jag gillar inte slott, ramarna är redan satta men det gäller att överaska. Det blir en utmaning.

Hemma fick Ida en glass för att hon varit tålmodig och härlig på slottet, vi avslutade kvällen i soffan med magen full av pannkaka och sylt.

[20 oktober 2011]

FOTO: Philippe Halisman

[18 oktober 2011]

Moderskapet är mer än ett jobb - det är ett äventyr! Det viktigaste rådet jag kan ge nyblivna mammor med referenser till den fantastiska Vicky Iovine är:

Stå inte när du kan sitta, sitt inte när du kan ligga och var inte vaken när du kan sova.

I Handbok för gravida avslöjade den bästsäljande författaren, arbetande mamman och kända kolumnisten Vicky Iovine hemligheten att inga belöningar utdelas på sjukhuset till de kvinnor som föder muntert och drogfritt.

Boken Så överlever du ditt första år som mamma plöjde jag igenom när magen var som störst och man fick ligga ner utan större anledning än att man är lite trött.  Gravida får vara och trötta och ligga ner närsomhelst de vill. Det får inte trötta småbarnsmammor. Inte alls. De står gärna stå redo med mörka ringar under ögonen, slapp röv, och för små kläder - morgon, middag, kväll och projektleder familjen, jobbet och hemmet.

Boken låter dig veta att det inte finns någon betygssättning på din prestation som mamma. Det beror på att ingen vet när jobbet är avslutat och klart att utvärderas. Det är som möteskapplöpningen i Alice i Underlandet man bara springer och springer i en stor cirkel, utan start- eller mållinje.

Rådet är att påbörja föräldrakapplöpningen i ett lugnt joggingtempo, för det kommer att vara längre än du hade kunnat föreställa dig och boken berör bara det första året. Det blir inte speciellt bättre andra året kan jag lova.

Tänk på att ta en paus då och då. Kapplöpningen fortsätter utan dig och du kan hoppa på igen när du har vilat ut.

Läs den du nyblivna mamma. Jag lovar, du kommer skratta.

Det behöver man.

Precis som man behöver en Jan Stenmark då och då.

[5 oktober 2011]

Jag tror jag fick någon form av hjärnstopp i kväll när jag satte mig ner på vår slitna kontorsstol vid arbetsbordet i sovrummet och började knappra på tangentbordet. Detta taffliga inlägg har jag börjat skriva på minst tio gånger. Bytt rad, ändrat utryck och tillslut vet jag inte vad jag ska börja, eller sluta.

Det verkar vara skrivkramp. Inte på grund att pusslet mitt inte behöver läggas, eller att det är ont om bitar. Nej inte alls. Jag tror istället att jag har ångest för den där skärmen och det där arbetsbordet i sovrummet som ropar efter mig var evig kväll. De ropar att jag snällt ska sätta mig ner på den svarta slitna och oergonomiska stolen och börja arbeta.

Tiden springer iväg på kvällarna efter matlagning, nattning och disk. Det kvarstår oftast bara en eller två ynka timmar kvar till fotojobb. Då blir det inte mycket gjort vill jag lova. Inte när man är petig och förälskar sig i bilderna så som jag gör.

Men det är trots allt ett jobb eller snarare intresse som jag älskar. När jag väl sitter där med bilderna framför mig på den något dammiga skärmen kan jag inte sluta. Det blir varmt i mitt hjärta och jag bara fortsätter sitta där på vår slitna kontorsstol och nöta ner den tills det snart inte finns något kvar.

Jag lovar andra, jag lovar mig själv. Men ni ska veta ni stackars drabbade, att jag kämpar, jag ska leverera, men jag vill göra det bra. Mitt alldra bästa. Men snälla, det tar tid när man har ett fulltidsjobb som projektledare, är mamma och gräsänka var annan vecka.

Jag skriver en blogg som också tar av den där ovärderliga tiden som finns över när allt man måste är gjort, men det måste jag få göra om jag vill det. Jag vill inte göra avkall på det, jag vill inte göra avkall på något. Alla bitarna i mitt pussel måste finnas där, oavsett om de passar ihop eller inte.

Jag publicerar detta inlägg och för det till arkivet, till historien som så många inlägg tidigare, och jag välkomnar dig att fortsätta följa mig i orden jag skriver i bilder jag tar, på resan mot allt, och ingenting.

I vardagliga dagar, i önskan om finare form, i stunder med vänner, kärlek och vin.

På golv täckta av leksaker.

[21 september 2011]

För det första sa inte Ida ett ljud (just då, det var andra barn) och för det andra arbetar min man sent varannan vecka vilket innebär att jag inte kan handla ensam om jag inte skaffar barnvakt, och för det tredje det allra viktigaste - så klart att hon ska med, vi gör saker ihop! Barn är människor, Ida är människa, bara lite mindre

och krulligare.

Förbannade kärring sa jag.

Till henne.

Och så lade jag till att sura kärringar som hon borde stanna hemma istället, men det är klart att det får du nog inte för din gubbe orkar väl inte med dig.

Sen gick Ida och jag.

Då ropade Ida med sin underbara röst.

Heeeej dåå läjing.

Ljuvligt.

Åter i Göteborg efter en helg i Karlstad med mina finaste vänner känner jag att batterierna är laddade, och jag mår liksom gött. På söndagskvällen damp det ner ett sms där det stod att en av vännerna är så tacksam för att vi finns, vi vänner, så att hon kan vara sig själv, hur tokig hon än är. Är inte det härligt. 

Att en annan vän frågade helt spontant om hon fick hämta Ida på dagis idag, bara för att hon ville det är också helt fantastiskt, jag har en hel familj till. Ett gäng vänner som inte försvann bara för att det kom in ett barn, en liten Ida, i gänget. Nej, alla är kvar och närmare än någonsin. Jag önskar alla mammor hade vänner som mina. Vänner som finns kvar och finns där för alltid. Vänner som lyssnar och stöttar. Vänner som hämtar barnet på dagis för att underlätta min vardag en dag.

Jag vill verkligen tipsa er nya mammor att inte glömma bort dina vänner när familjelivet smyger sig på, och brickorna i livspusslet kastas runt.

Det är så lätt.

Bjud in, bjud upp, bjud till.

[14 september 2011]

Jag fick ett brev av en gammal vän, via det fantastiska sociala mediet Fejan. Jag blev otroligt glad, hon ville egentligen bara skicka en klapp på axeln till mig för min blogg och det jag skriver.

Det gjorde min dag.

Tänk vad rader i ett elektroniskt brev kan göra.

Jag skickar här en hälsning till min gamla vän, som snart, vilken dag som helst faktiskt, ska föda sitt första barn. Vilken resa det är. Den största någonsin.

Jag håller tummarna och lovar att skriva massor om mammalivet, för er som nyss fött barn, ni som är mammalediga. Och för er som jobbar när barn(et) är på dagis.

Det finns säkert tusen bloggar om det. Men ingen som min.

För jag, jag är bra.

För det sa Jenny.

Till dig Jenny. Med kärlek.

[30 augusti 2011]

Ida fyllde två år för fyra dagar sen. Två år!? Livspusslet startade, den stressiga ångestfyllda vardagen man hör talas om, det som alla föräldrar någon gång känner. Just då för två år sedan var det en annan form av stress. Med tanke på att jag aldrig tidigare bytt en blöja, burit ett spädbarn eller ens gillade barn speciellt mycket.

De första tre månaderna gick jag mest runt hemma i morgonrock och kontrollerade var tredje minut att hon levde och att hon verkligen fanns. Jag undrade hur man egentligen underhåller ett litet barn, hur man smidigast åker spårvagn utan att störa medresenärer med barnskrik, och om jag någonsin kommer få sova en helt natt.

Jag funderade över om jag överhuvudtaget skulle våga köra bil ensam med Ida bak i bilen, när mitt underliv skulle dra ihop sig och inte kännas som ett svart hål och om brösten vid någon tidpunkt skulle inta en mer normal icke-utomjordisk form.

Allt det där löste sig, spårvagn och bil visades sig vara ganska simpelt och kroppen såg och kändes efter ett halvår ganska icke-utomjordisk och normal, förutom de där extrakilona som likt bananflugor i juli vägrar försvinna. Men sova en helt natt, det kan jag bara drömma om.

Sista bettet handlar om just detta, livet och gravidfett. Det sistnämnda får jag nog allt revidera, just nu kanske man kan kalla det för småbarnsyndromet, för tid att träna har jag inte. Jag har i och för sig en förmåga att alltid hitta andra saker att göra. Andra saker som tar tid, som att projektleda, blogga, fota, redigera bilder, inreda, läsa och shoppa. Jag försöker hinna springa eller är det kanske mer powerwalk som det så fånigt heter.

Men TV då? Frågar en del, tittar du på TV? Näe, det hinner man inte när man är småbarnsmorsa, jo om man kombinerar det med annat som att fixa naglarna, blogga eller stryka tvätt.

Jag är tillbaka och skriver igen, det gör mig väl, jag tycker om det. Jag tycker om att du läser och jag hamnar på något vis närmre de som bor långt borta och saknar mig, och vår finaste Ida.

Denna blogg är för er, ni nära fast långt bort.

Den är till dig, du som läser. Den är för mig, jag som skriver.

Välkommen tillbaka till mig själv,

och till dig.

[13 juni 2011]

En kall dag i mars, när marken fortfarande hade minnen från vinterns snö, då vårdofter försökte bryta sig igenom de kalla vindarna, då solens strålar kämpade för att värma frusna händer.

Då fick Rikard sin Johanna.

Vi fick äran att officiellt föreviga detta, men inofficiellt en hel del andra.  För - det är alltid nervöst att komma till ett bröllop med bröllopsgäster utrustade till tänderna med kamerautrustning.

Det är nämligen inte alltid vi.
Vi har inte det dyraste, proffsigaste eller bästa.

Men vi inbillar oss att vi har något mer. Något man inte kan ta på.

Till er, med kärlek.

(Ja, jag plattar mitt hår, men det är långt i från så lockigt som Idas.)

[17 maj 2011]

Vår lilla Ida blir 2 år i augusti, jag kan faktiskt inte förstå hur fort tiden går. Men jag bävar en aning inför framtiden, eftersom det verkar som om Ida är tidig i vissa saker; som språk, motorik och tydligen också kriser. Så jag anar att det här med trots kommer hänga i länge. Skönt är det i alla fall, att det finns massor att läsa om det.

Tvåårskrisen eller trotsåldern, som det också brukar kallas börjar i regel vid 1 ½ år och brukar hålla på upp till 3 års ålder.

Just det här är jag inte speciellt nöjd med. Tänk om det hänger i tills hon är 3 år?
Hemska tanke.

Trotsåldern inträffar som oftast tidigare hos flickorna än hos pojkarna. Krisen handlar om tillit och misstro. Ett barn i trotsåldern får återkommande raseriutbrott och pendlar ofta mellan olika sinnesstämningar. Barnet känner en djup otillfredsställelse och oförmåga att bemästra sin egen tillvaro. Barnet upptäcker en värld som det plötsligt inte kan förstå. Barnet upplever att något måste göras, men vet inte vad. Han eller hon får ingen ro med sig själv.

Det här barnet ja… Tur för henne att jag älskar henne mer än själva livet.

Det är viktigt att omgivningen har tålamod, visar hög tolerans samt har fasta rutiner som barnet kan hålla sig till. Allt detta skapar trygghet och hjälper på så sätt barnet igenom sin utvecklingskris. Att bemöta barnets trots med ilska skapar ytterligare otrygghet och hjälper inte barnet att bemästra sin kaotiska tillvaro. Desto lugnare, säkrare och stabilare tillvaron är kring barnet i trotsåldern, desto smidigare kommer trotsbarnets utvecklingsfas att gå.

Jaha, ja jag ska försöka hålla lugnet och skapa trygghet.

För att hålla lugnet är en av mina starkare sidor.

Verkligen.

(Hur de andra grannarna hänger upp gardiner, tänker jag inte ens gå in på...)

[2 maj 2011]

Lunch i det gröna med svalkande fräscht vitt vin, grillkvällar, långpromenader, böcker och tonvis av sömn.

Lilla Ida hon växer, mest på längden nu vilket är ganska skönt. Det blev som de sa på BVC, att hon springer av sig babyfettet, förstår inte varför jag oroande mig. Söta valkar finns kvar, men det är en liten tjej som står där i det gröna, ingen bebis längre.

Gud vad jag älskar den där lilla tjejen.

Hon det finaste.

[2 maj 2011]

Ikväll är det fest på Berns där vinnaren av Årets fulaste kontor koras. Vinnaren blev Polisen på Södermalm! Tävlingen arrangeras av Struktur (där jag bland annat jobbar) och tidningen ELLE Interiör.

Vinnaren får, förutom den eminenta titeln, en "makeover" av sitt kontor. Struktur gör helt enkelt om den delen på arbetsplatsen som inte fungerar som den ska. Vi vet nämligen att en arbetsplats anpassad efter företagets och medarbetarnas behov bidrar till ett bättre resultat.

Ta en titt! http://aretsfulastekontor.nu/

www.struktur.nu

[13 april 2011]

Jag har lust att börja med, förlåt dagboken för att jag inte har skrivit här på ett tag. För samma gäller bloggen. Förr, i mina unga dár, skrev jag dagbok och uppdaterade den endast om det hade hänt något riktigt festligt eller något riktigt tråkigt. Något värt att minnas. Eller om olycklig kärlek. Förutom de få gångerna jag skrev vilket väder det varit(!).

Nej, bloggen är inte samma sak, men jag tar mig en funderare ibland på om jag verkligen ska fortsätta detta skrivande, och varje gång blir svaret ja. Det har helt enkelt blivit en hobby svår att motstå, men samtidigt svårt att hinna med.

Livspusslet har fått sig en törn inledningsvis på denna vecka då jag inte lämnat min tillfälliga arbetsplats (hos min viktiga kund) förrän efter nio på kvällen. Fördelen med det är att trafiken då gör att jag är hemma på 12 minuter, men nackdelen är att jag inte ser min fina dotter och förtjusande man. Men på nätterna samlas vi alla tre i vårt gemensamma sovrum, och sover nära. Det är ljuvligt att somna i takt med deras andetag.

I natt gäller fulladdning av sovbatterierna för morgondagen bjuder på After Work i Strukturs fina lokaler. Inbjudna är grannarna i området. Vi ska charma dem med vår kunskap, proffsighet och designade lokaler. Sen tänkte vi att fler härliga projekt kunde ramla in. Det ser jag fram emot.


Till sist. Efter en helg i härliga Karlstad (faktiskt) hos Annika och Pierre (och lilla Clara) är vi lite solbrända på näsan, bortskämda och glada. Hos dem får man ett eget rum, en egen toalett, frukost fint serverad varje dag och till råga på allt - Carpaccio till lördagsförrätt!

De första riktiga vårdagarna kunde inte börjat bättre.

Känner ni, våren är här. Nu äntligen hänger vinterkläderna långt i i garderoben. Där få de stanna. På bilen sitter sommardäcken och jag,

jag har nyss tagit fram vårpumpsen.

Det är lycka.

[22 mars 2011]

Hämtade Ida på dagis kvart i fem, lite innan utsatt tid alltså. Tre ungar kvar, en som kommer springandes med armarna utsträckta, ropandes högt och med skrattet i halsgropen; mammaaaa!

Min unge.

Ensam kvar var hon med två andra ungar och en trött förskolelärare som samtidigt vi gick ut genom dörren släckte ner.

Inte okej.

De var ett barn kvar där inne, dagis stänger klockan sex. Jag blev arg, men orkade inte, så jag sa inget.

Klockan var bara kvart i fem.

Vad sänder det för signaler?

Det är okej att ha ditt barn på dagis, men bara några timmar om dagen, du måste lämna sent och hämta tidigt, annars är du en dålig förälder.

Nähedu, skulle inte tro det.

För bara 30 år sedan kämpade både män och kvinnor (alltså inte bara kvinnorörelsen) om att få igenom den så kallade dagisreformen.  Dagisreformen gjorde mina föräldrars liv mer jämställt, och på den linjen vill jag fortsätta. Att hemmafru som "yrke" inte längre existerar i dagens Sverige är ett stort framsteg, absolut inget vi ska resa tillbaka till. Inte hemmamake heller för den delen.

Väl hemma efter dagishämtning och matlagning tog det tvärstopp. Idas humör förvandlades till mer likt en blodhund, hon var helt vansinnig av någon outgrundlig anledning. Vid halv sju ställde hon sig vid sin säng och skrek välling - nänning, nänning, nnnääänniiiing!

Okej.

På med pyjamas (under protest) i säng med välling och saga.

Tre sekunder därefter sov hon.

Fan, att man jobbar så mycket, att man knapp hinner se henne.

[15 mars 2011]

Denna vår/sommar har vi tre bröllop inbokade. Det första som infaller är på kommande helg, då är vi bröllopsfotografer jag och Fredrik. Det ska bli fantastiskt roligt. För första gången är vi på ett bröllop i så tidig vår och det är både speciellt och unikt på något vis. Jag är jättetaggad och hoppas att allt ska gå fint och klaffa, men är dock lite nervös över vädret. Men i och för sig kan det lika gärna regna i mars som i juni. Men vi har för säkerhets skull införskaffat ett vitt tjusigt bröllopsparaply som de lyckliga tu kan ha över sig om vädret bråkar.

De andra två bröllopen äger rum till sommaren, ett med Fredriks gamla flamma som nu för tiden är vår gemensamma vän. Hon gängar sig med Henke och det ska bli ett utomhusbröllop jag tror vi sent ska glömma för hon är så härlig. Jag ska alltså på min buksvägerskas bröllop, festligt!

Det tredje är min lille kusin, som inte är så liten längre, han ska bli man på riktig och gifter sig med fina Frida.

Det blir mycket fotande i sommar.

Heja alla som ska gifta sig.

Vi vågar inte.

Inte än.

Vi är gifta på låtsas.

[11 mars 2011]

Jag trodde aldrig att en skål med ärtor kunde ta anspråk på ett helt golv.

Ida var nöjd och glad.

Inte mamma.

Efter den egentligen helt vardagliga incident som ärtorna och en god middag, ställer jag prydligt in matlådor i kylen till dagen efter. Då jag åter igen sitter med stora viktiga kunden, kan mina älsklingar som är hemma och lediga ta det lugnt och slippa laga lunch.

Badrumsmattan är hemmets roligaste plats att vara på.

Tycker dottern.

I alla fall precis då när jag behöver ha det utrymmet.

All annan tid är badrumsmattan inte alls speciellt rolig.

Men när jag är stressad på morgonen för att hinna i tid till projektmöten och tidplaner, då är mattan och alla grejer som finns i badrumsskåpen väldigt roliga.

Muuooo säger Ida till mattan, för på den är en ko.

Vi kunde möjligen valt en mindre barnvänlig badrumsmatta.

Då hade kanske jag fått mer utrymme till fix på morgonen, och inte komma inrusandes på möte med trassel som frisyr och kjolen instoppad i strumpbyxorna.

Ja, det har hänt.

Jag skyller på kossan.

Muuooooo.

[8 mars 2011]

Idag höjer vi rösten (liksom alla andra dagar) för jämställdhet. Vi uppmärksammar det faktum att det inte är jämlikt runt om i vår värld, långt ifrån. Men vi är på väg. För våra yngre systrar och döttrar ska vi inte ge upp, vi ska inte efterlämna uttalanden som; livet är orättvist, gilla läget eller något annat banalt. Lämna istället arv som; skrik högre, säg ifrån, ge inte upp - det blir vad du gör det till.

Är du kvinna, eller man för all del, bör du också kämpa, högt eller lågt vilket du vill, men var inte tyst. Det är väl värt att uppmärksamma denna dag. Jag säger som Madeleine Albright, USA:s första kvinnliga utrikesminister. Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Internationella kvinnodagen slår vilken semla som helst.